Skeppsristning, Stora Rickebyhällen i Uppland.
Det är egentligen ett ganska naivt antagande att hällristningarna som finns i Sverige och på andra håll i världen inte skulle vara skrift. Om man tänker på saken så är bilder i sin allra yttersta form ett förmedlande av tankar och funderingar. Samlar man dessa tankar och funderingar så får man en helhetsbild och denna helhetsbild bör man kunna se som en skrift.
Det verkar som att skrift är något väldigt fundamentalt hos människan som har utvecklats överallt på jorden från totalt åtskilda civilisationer. Man kan anta att varje litet lokalt samhälle inom sig själv dragits åt ett utvecklande av ett skriftspråk. Det kan alltså finnas tusentals lokala former av unika skriftspråk som vi idag endast kallar för hällristningar. Men det är även möjligt att det finns gemensamma nämnare som kan leda till att man kan knäcka koden ett större skriftspråk som utvecklats via handel och folkvandringar.
Det man kan konstatera då man ser hällristningar är att vissa symboler återkommer på olika platser och många ristningar verkar innehålla någon form av räknemönster.
Hällristningar ger ofta ett slarvigt och klumpigt intryck och detta leder till att man direkt känner att man vill utesluta att det är någon form av skrift. Men det finns symboler som alldeles uppenbart är mer än bara bilder, till exempel cirkeln med ett kors, så kallade solkors, som återfinns inom många kulturer världen över i olika variationer och skepnader. Det återkommer dessutom ständigt punkter på väldigt många hällristningar. Dessa punkter kan vara astronomiska markeringar på stjärnor och himlavalvet. Det finns en symbol som ständigt återkommer och det är punkter i en ring med en punkt i mitten. Man har hittat en solskiva i Tyskland med just dessa symboler från 1600-talet f. Kr. Ofta visar människoavbildningarna sina fingrar som för att markera någonting, möjligtvis någon form av räkning.
Båtar och människor är de vanligaste avbildningarna och båtarna är av samma typ som de man hittat från bronsåldern. Det ger en bekräftelse på att en del av det som människorna ristade ner på hällarna var något som man faktiskt såg i verkligheten.
Det finns mycket stora skäl att anta att vissa symboler av det som förmedlas i hällristningarna är arv från folkvandringar, alltså att man genom hällristningarna har velat hålla liv i en tradition varifrån man har utvandrat. Detta ser man även nämligen i ortnamn och i språket där man kan hitta urgamla härledningar till det språk som talades för tusentals år sedan. Solkorset är ett tydligt exempel på det.
Det är knappast en slump att man sedan på järnåldern och under vikingatiden utvecklade en förfinad form av ristningar i form av bildstenar och runristningar. Kulturen utvecklas mot det som från allra första början var själva syftet, att förmedla och bevara budskap.
Bildskrift har uppstått i alla civilisationer. I Egypten användes hieroglyfer, i Kina utvecklades kinesiska tecken som fortfarande används. Texter som är över 2000 år gamla kan fortfarande förstås av dagens kineser. I Sydamerika utvecklade man också en form av bildskrift inom de högkulturer som levde där, exempelvis Maya-kulturen. Den första skriften utvecklades av sumererna för sex tusen år sedan, men det är troligt att så länge det har funnits tänkande människor så har det funnits en form av skriftspråk.
Hällristningar från Flyhov, Husaby, Västergötland.
_Skepp_och_sk%C3%A5lgropar.jpg)
