torsdag 21 juli 2016

Gamla staden i Umeå

Likt Stockholm har även Umeå en ursprunglig del av den första staden som anlades på 1500-talet. Det är stadsdelarna Backen, Västerhiske, Grubbe och Grisbacka. Det var från början byar som utvecklades till en stad.

söndag 21 april 2013

Gotlands medeltida kyrkor


Det finns 92 bevarade medeltidskyrkor från tiden 1100-1300 på en 3 183,7 kvadratkilometer stor yta. Det finns även flera kyrkoruiner kvar.
Gotland var under medeltiden väldigt rikt då ön var ett av flera handelscentrum i norra Europa och denna rikedom avspeglas troligtvis i kyrkorna från denna tid. Kyrkbyggnationen avstannade samtidigt som Gotland förlorade sin rikedom på 1300-talet.

tisdag 16 april 2013

Stensättningar på Lilljansberget, Umeå



På Lilljansberget ligger åtminstone två stensättningar på toppen av berget. Man ser knappt att det är fornlämningar, men placeringen och utformningen antyder starkt att det är stensättningar - gravar ifrån början på järnåldern - då havskusten låg precis där vid den tiden då dessa fornlämningar uppfördes.

En liten bit bort finns ytterligare ett röse och på ytterligare ett annat ställe några hundra meter bort så finns det ytterligare två rösen.

Just den här delen av Umeå (Mariehem-Berghem-Stadsliden-Nydala) verkar ha en väldigt rik fornhistoria. Är alla fornlämningar från samma tid? Var det samma grupp av människor som uppförde alla dessa fornlämningar?

Man har hittat ett nätsänke för fiske på Mariehem vilket vittnar om tiden då havet gick ända dit.

lördag 13 april 2013

Skeppssättningar

Utanför Holmsund i Mjösjön ligger Sveriges och Skandinaviens nordligaste skeppssättning.

Skillnaden mellan skeppsliknande stensättningar och skeppssättningar är att skeppssättningar är betydligt större till sin utformning. De är uppbyggda av stora kraftiga stenar i en skeppsform som ofta synes ha samma naturalistiska storlek som ett riktigt skepp. Skeppssättningar kommer mestadels från vikingatiden eller järnåldern. De är utspridda i Skandinavien, Tyskland och Baltikum, men de flesta finns i södra Sverige.

Man kan bara spekulera i vad man hade skeppssättningarna till. Man måste försöka sätta sig in i dåtidens människas verklighet. Under vikingatiden hade småhövdingadömena smält samman till större kungadömen, en sorts riksbildning hade påbörjats, det som senare skulle utvecklas till en nation och en stat.

Hur stora dessa tidiga riksbildningar var är omöjligt veta, men man kan spekulera kring det arkeologiska materialet. Skeppssättningar har mycket troligt haft en roll i markeringen utav de områden dit riket sträckte sig, en sorts manifestation av makt, på samma sätt som de enorma gravhögar som rests från ungefär samma tid.

Religionen och kulturen bör dock också ha spelat en viss roll. Folket var ett mycket berest folk där båten hade stor betydelse för transport och handel. Det är samma kultur som tog sig ända till Nordamerika och  handlade ända nere i Mellanöstern i en tid då de flesta på den europeiska kontinenten trodde att jorden var platt.

Så båten hade en mycket stor roll för dessa människor och det visar sig i dessa mäktiga skeppssättningar. Det finns tvåtusen kända skeppssättningar i Skandinavien.
De ligger ofta i anslutning till gravar så de har möjligtvis en viss rituell betydelse för platsen. Men jag tror att det i första hand är en sorts identifikation av rikets utbredning.

Sveriges största skeppssättning är Ale stenar.





Holmsunds skeppssättning
Ale stenar

söndag 27 januari 2013

Är hällristningar ett skriftspråk?

Skeppsristning, Stora Rickebyhällen i Uppland.


Det är egentligen ett ganska naivt antagande att hällristningarna som finns i Sverige och på andra håll i världen inte skulle vara skrift. Om man tänker på saken så är bilder i sin allra yttersta form ett förmedlande av tankar och funderingar. Samlar man dessa tankar och funderingar så får man en helhetsbild och denna helhetsbild bör man kunna se som en skrift.

Det verkar som att skrift är något väldigt fundamentalt hos människan som har utvecklats överallt på jorden från totalt åtskilda civilisationer. Man kan anta att varje litet lokalt samhälle inom sig själv dragits åt ett utvecklande av ett skriftspråk. Det kan alltså finnas tusentals lokala former av unika skriftspråk som vi idag endast kallar för hällristningar. Men det är även möjligt att det finns gemensamma nämnare som kan leda till att man kan knäcka koden ett större skriftspråk som utvecklats via handel och folkvandringar.

Det man kan konstatera då man ser hällristningar är att vissa symboler återkommer på olika platser och många ristningar verkar innehålla någon form av räknemönster.

Hällristningar ger ofta ett slarvigt och klumpigt intryck och detta leder till att man direkt känner att man vill utesluta att det är någon form av skrift. Men det finns symboler som alldeles uppenbart är mer än bara bilder, till exempel cirkeln med ett kors, så kallade solkors, som återfinns inom många kulturer världen över i olika variationer och skepnader. Det återkommer dessutom ständigt punkter på väldigt många hällristningar. Dessa punkter kan vara astronomiska markeringar på stjärnor och himlavalvet. Det finns en symbol som ständigt återkommer och det är punkter i en ring med en punkt i mitten. Man har hittat en solskiva i Tyskland med just dessa symboler från 1600-talet f. Kr. Ofta visar människoavbildningarna sina fingrar som för att markera någonting, möjligtvis någon form av räkning.

Båtar och människor är de vanligaste avbildningarna och båtarna är av samma typ som de man hittat från bronsåldern. Det ger en bekräftelse på att en del av det som människorna ristade ner på hällarna var något som man faktiskt såg i verkligheten.

Det finns mycket stora skäl att anta att vissa symboler av det som förmedlas i hällristningarna är arv från folkvandringar, alltså att man genom hällristningarna har velat hålla liv i en tradition varifrån man har utvandrat. Detta ser man även nämligen i ortnamn och i språket där man kan hitta urgamla härledningar till det språk som talades för tusentals år sedan. Solkorset är ett tydligt exempel på det.

Det är knappast en slump att man sedan på järnåldern och under vikingatiden utvecklade en förfinad form av ristningar i form av bildstenar och runristningar. Kulturen utvecklas mot det som från allra första början var själva syftet, att förmedla och bevara budskap.

Bildskrift har uppstått i alla civilisationer. I Egypten användes hieroglyfer, i Kina utvecklades kinesiska tecken som fortfarande används. Texter som är över 2000 år gamla kan fortfarande förstås av dagens kineser. I Sydamerika utvecklade man också en form av bildskrift inom de högkulturer som levde där, exempelvis Maya-kulturen. Den första skriften utvecklades av sumererna för sex tusen år sedan, men det är troligt att så länge det har funnits tänkande människor så har det funnits en form av skriftspråk.
 

Hällristningar från Flyhov, Husaby, Västergötland.

torsdag 9 augusti 2012

Galjonsbild från Levar, Nordmaling


Det framgår inte hur gammal den är, men den ser gammal ut. Ser ut att kunna vara mellan 1400-1600-tal. Det är fortfarande blå färgrester kvar på vissa kanter. Det framgår heller inte vilket skepp galjonsbilden har suttit på eller om den är funnen på land eller under vatten.

Galjonsbilder satt i förstäven på träskepp.

torsdag 21 juni 2012

Petrus Steuchius


Den 8:e maj år 1605 i Speteby Lerbo, föddes Petrus Erici Steuchius, namne till sin farfar som var kanik på 1500-talet. Hans far var Erik Pedersson Stök, känd för att ha lett en fennika knektar under hertig Carl i slaget vid Stångebro och i Livland, där han skadades i högra armen.

Efter teologiska studier i Nyköping, Strängnäs och Uppsala, prästvigdes Petrus Steuchius i Strängnäs av biskop L. Paulinus 14 oktober 1629. Han fortsatte dock sina studier efter prästvigningen och fullföljde dem utomlands vid universiteten i Wittenberg och Rostock.

Vid prästmötet i Strängnäs år 1644 höll Steuchius en disputationsakt för avhandlingen "De peccato in genere et specie" som bevistades av drottning Kristina. Samma år utnämnde hon honom till sin hovpredikant.